Weekend i Jakarta

Helgen som varit har vi tillbringat i Indonesiens huvudstad Jakarta. En och en halvtimmes flygning från Singapore men som att komma till en annan värld. I Jakarta bor ofattbara 17 miljoner människor men siffrorna är osäkra då ingen egentligen vet säkert. Vi flög till Jakarta i torsdags eftersom Magnus hade ett möte inbokat där på fredagen. Vi kände ju oss lite sådär lagom oroliga över saker som att bli rånad i taxin, bombattentat, jordbävningar osv. Allt gick dock bra och vi kom fram till hotellet utan problem. Det märks att rutinerna ändrats i och med de bombattentat som skett tidigare. Våra väskor blev scannade innan vi fick komma in på hotellet bl.a.




Hotellet var femstjärnigt och superlyxigt förstås med personal överallt som bl.a såg till att man slapp den stora ansträngningen att trycka på hissknappen. För att man verkligen inte skulle slita ut sig i onödan så var toaletterna automatiska med funktioner som att toalocket öppnade sig när man klev in samt spolning, torkning och fläkt.....hm....vi hade ganska kul åt denna helgalna toalett!!


Indonesierna liksom andra asiater är ju väldigt förtjusta i barn så William fick väldigt mycket uppmärksamhet. I torsdagskväll åt vi på en av hotellrestaurangerna och William togs om hand effektivt av personalen. Vi avböjde dessert men servitören tyckte väl synd om William som hade så snåla föräldrar så han kom in med en enorm bricka med massor av praliner och William fick välja och vraka! Sockerkick var ordet! Efter några timmar var vi sådana superkändisar på hotellet att alla, både servitriser och annan personal hejade glatt -Hello William! var vi än gick, hihi...

I Jakarta råder stora klyftor mellan fattiga och rika. Många är oerhört fattiga vilket gör att kriminaliteten är ett stort problem. Eftersom jag inte ville utsätta mig eller William för onödiga risker så höll vi oss på hotellet under tiden Magnus jobbade. Det räckte att bara titta ut från hotellet och ut över skylinen för att inse hur stora skillnader det är. Höghusen var jämförelsevis få och nedanför dem massor av fallfärdiga hus. Känslan i magen var inte så behaglig när man bor femstjärnigt och samtidigt möter gatubarnens bedjande blickar när de tigger utanför taxin vid rödljuset.

William och jag äter lunch på rummet.

Hotellpoolen uppe på taket.

På fredagskvällen blev vi bjudna på middag av Magnus affärskontakter och folk från kontoret där. Vi åt kinesisk mat och jag tror att det var första gången de hade affärsmiddag med en treåring vid bordet!

På lördagmorgonen ställde vi klockan för att ta oss ut till hamnen. Vi hade bokat ett dygn på en av Indonesiens tusentals öar, Pulau Ayer, som en trevlig avslutning på vistelsen. Om vi hade varit lite oroliga för Jakarta så kände vi oss iallafall trygga med ön vi skulle till, en liten paradisö bara en halvtimme med båt från Jakarta.

Bilderna på nätet var fina och det lilla orosmomentet att vädret inte kanske var så jättebra brydde vi oss inte så mycket om. Bada och snorkla kan man ju göra även om inte solen är framme tänkte vi.

Oj, så fel vi hade! Hade vi lytt våra instinkter direkt i hamnen så hade vi inte åkt för det var inte direkt ett superproffsigt mottagande i en vänthall som såg ut och stank som en soptipp. Vi fick vänta där en stund för att det blåste lite för mycket men efter en halvtimme så skulle vi då åka.

Vi var ca 25 personer som åkte och flera barn. Redan innan vi kommit utanför hamnen gungade det och blåste så mycket att både jag och Magnus kände oss oroliga. Ingen av oss är ovan vid båtar och sjögång men denna båtresa som varade i trettiofem minuter var en ren skräckupplevelse. I början skrattade folk när båten kastades som en vante mellan vågorna men sedan började alla att spy både till höger och vänster och när folk sedan började ta på sig flyvästarna så blev vi verkligen rädda. Personalen sprang fram och tillbaka och gjorde ingenting för att lugna oss. Vi trodde verkligen att vår sista stund var kommen. Jag var väldigt sjösjuk men vi klarade oss alla tre från att spy men rädslan var verkligen värre än allt annat. Den enda på båten som var oberörd var.....William! så klart! Han skrek av skratt fast han nästan for i taket varje gång båten dunsade i handlöst.

När vi så kom fram så lade sig folk på bryggan och spydde, barnen grät och folk gjorde korstecken. Mina ben darrade flera timmar efteråt.

Ön då....ja, efter en timme hade vi sett och gjort allt man kunde på denna pyttelilla ö. Allt var nedgånget och inte alls som på bilderna (förstås). Poolen var skitig, vår lilla "cottage" på pålar på havet var en mardröm. Det blåste så att vi trodde att pålarna skulle ge med sig och sova var inte att tänka på när man för varje våg hörde hur det knakade. Eftersom vågorna gick höga så kunde vi inte bada i havet heller. En restaurang fanns på ön och inte helt oväntat var maten ingen höjdare. Att det var lågsäsong kan förklara en del, poolbaren var stängd och alla andra aktiviteter också. Sista båten hade gått för dagen (om vi nu hade vågat åka tillbaka) och här hade vi nu ett drygt dygn framför oss med absolut ingenting att göra förutom att vänta. Vänta på att få göra den traumatiska resan tillbaka igen dagen efter....om vi hade tur.

Vi var mycket oroliga över att dels göra om resan förstås men också för att det skulle blåsa ännu mer och vi inte kom därifrån och behöva missa flyget hem till Singapore.

Vår "cottage".

Det tog tio minuter i lugn takt att gå runt hela ön!

Den enda som tyckte det var jättespännande var William som åtminstone kunde gunga på öns lekplats och gå på skattjakt på stranden där havet spolat upp massa skräp. Han sov gott hela natten medan vi oroligt gick upp för att se ett skådespel av blixtar på himlen medan havet stormade och regnet piskade och det läckte in i vår stuga. Fantastiskt skönt att han inget märkte av vår eländiga vistelse. Dagen efter blåste det lika mycket och vi satte oss på stranden för att kolla in när båtarna med nya gäster anlände. Samma visa med folk som spydde över bryggan och vi kände med dem! När fyra båtar kommit med folk så sa vi till varandra att -Ok, det blir förjävligt att göra om resan men har de överlevt så ska väl vi.

Tillbakaresan gick mycket bättre dock och jag nästan grät av lycka när vi var i land. Vi hann med flyget och var hemma igen i Singapore sent igår kväll, herregud var härligt det var att komma tillbaka!

William på "sakletarjakt" på stranden.

Detta hemska dygn lämnar vi nu bakom oss med glädje och förhoppningsvis har vi lärt oss något, att följa våra instinkter lite bättre åtminstone.

Nu väntar vi på det sista Sverigebesöket. Min bror Jonny och hans son Anthon kommer på onsdag och vi skall bl.a göra en resa ihop till Vietnam. Ska bli roligt att visa dem Singapore och jag hoppas att de kommer få en härlig semester här!