Vietnam

I fredags tog vi flyget från Singapore till Ho Chi Minh City (Saigon) i södra Vietnam. En resa som vi sett mycket fram emot! Ho Chi Minh är Vietnams största stad med ca åtta miljoner invånare. 1859 intogs landet av Frankrike och tillhörde dem fram till delningen av Syd- och Nordvietnam 1954. 1959-1975 pågick Vietnamkriget mellan Nord och Syd där Nordvietnam segrade och ca fem miljoner Vietnameser dog.
Landet är fattigt men invånarna mycket vänliga och det finns inte mycket brottslighet att tala om. Jag tror ingen av oss var förberedd på hur kaotiskt Ho Chi Minh skulle vara. Avgaserna låg tung över staden pga alla dessa mopeder (4 miljoner!) som är överallt och tutar konstant. Det är skitigt, skräpigt med fula fallfärdiga hus men också väldigt charmigt när man upptäcker Vietnamesernas företagssamhet och påhittighet. Överallt dessa små, små matstånd i alla gathörn bestående av en liten eldstad, en kastrull med lite nudlar i och ett par plaststolar för kunderna (i bästa fall). Sittandes på huk med sina traditionella hattar säljandes allt möjligt tänkbart och otänkbart....hund samt råtta är vanlig mat här i Vietnam.

Dessa mopedförare också som givit oss många skratt både pga den helt oförutsägbara trafiken (kors och tvärs utan några som helst trafikregler) men också pga alla helt otroliga laster som de på något sätt lyckas få upp på mopederna. Vi har sett kylskåp (den stora modellen!), stora glasrutor och växter bland mycket annat transporterat helt livsfarligt ute i trafiken. Mindre roligt är synen då två vuxna, med hjälm, åker tillsammans med sina små (bebisar ibland) barn, utan hjälm!

På fredagen fick William tyvärr feber och blev förkyld så det blev en lugn första dag för oss då vi bara snabbt åkte ned till en en känd marknad och sedan höll oss på hotellet. Dagen efter var han feberfri igen och vi hade en mycket upplevelserik dag. Vi hade egen guide och chaufför som tog oss runt staden för att se de saker man bör se.

Här står vi framför Återföreningspalatset (förut presidentbostad) där en stridsvagn körde igenom grindarna och hissade den Nordvietnamesiska flaggan den 30 April 1975.

Postoffice, fransk kolonialstil från 1891

Notre Dame, 1850.

Krigsmuseét med mycket otäckt men intressant att se.

Det äldsta kinesiska templet i Ho Chi Minh.

Utsikt över staden från vårt hotell.


På eftermiddagen åkte vi ca tre-fyra mil från staden (vilket tog 1 1/2 timme!) för att besöka Cu Chi-tunnlarna som användes under Vietnamkriget. En mycket fascinerande eftermiddag tyckte vi nog allihop (ja, inte William kanske). Dessa tunnlar var en del av ett större nätverk över stora delar av landet och började grävas redan under kriget mot Frankrike. Under Vietnamkriget blev tunnlarna så långa som över 200 km. Det tog en person en dag att gräva tre meter.....

Dessa öppningar var ca 20 x 40 cm och det var inte lätt för någon annan än små och smala Vietnameser att ta sig in. Brorsan avstod.......av förklarliga skäl, hehe...

Vi fick också chansen att krypa in i några tunnlar som hade gjorts dubbelt så stora för att turister skulle kunna ta sig in....svårt att föreställa sig hur de fick plats förut! Dessutom fanns både spindlar, ormar och skorpioner i dessa tunnlar på den tiden. Vi fick även smaka på tapioka vilket var det Vietcong levde på och åt i speciella rum under marken. Vi fick också se en mängd olika otäcka vapen och fällor gjorda av rester från bomber och annat som amerikanarna fällde över området. Detta område anses vara det mest bombade området någonsin.

Ser ni att det sitter en man och kör mopeden?



På söndagen tog vi ännu en guidad tur, denna gång till Mekongdeltat, 1 1/2 timmes bilresa söderut. Vi hamnade på en riktig turistfälla tyvärr där vi trodde vi skulle få se lite av landsbygden och hur folk lever där men vi blev forslade runt till en massa godisfabriker och annat där vi naturligtvis förväntades köpa det de producerat.

Trots allt var det lite trevligt att med båt åka över Mekongfloden

där "kvinna nummer fem" körde båten åt oss.

Sedan fick vi bland tusen andra lika dumma turister köa för att få åka "paddleboat" längs små kanaler iförda traditionella hattar!

Här bröt jag ihop av skratt! Jag skrattade så jag nästan kissade på mig! Jag påmindes plötsligt om det norska barnprogrammet "Bröderna Dahl och proffessor Drövels hemlighet" (ni som är födda på sjuttiotalet vet vilket jag menar..) och det såg så otroligt fånigt ut...

...när brorsan irriterat kapitulerar för turistnäringens skull....och sätter på sig hatten! Så fruktansvärt roligt! Detta var hela behållningen med Mekongutflykten!


Vi fick avsluta dagen med att åka en hästkärra, lika fånigt det också, till en lokal restaurang och äta....

.....elephant ear fish! Mmmm...yummie!

En arme´av mopedister!

Hmm....får jag också plats?

Guiden berättade att de nyss snyggat upp alla telefonledningar.....

Minikök

Mopedreservdelar var det här!

Trottoarerna var folks vardagsrum och hönsgård!

Lite till hade nog gått...

Ett skjul byggt av tombackar

Måndagen har vi tillbringat med att försöka strosa runt lite på gatorna. Som västerlänning blir man iakttagen och har man med sig ett litet barn också så väcker det stor uppmärksamhet. Folk gjorde stora ögon, barn pekade på William och särskilt kvinnorna var mycket påflugna. Vi kunde inte gå på en marknad och handla utan fick springa därifrån pga att William inte fick vara ifred. Luften är gräslig och trafiken är öronbedövande och det räckte med någon timmes promenad innan vi fick nog. Att ta sig över gatan var ett äventyr i sig där vi fick beskrivet i hotellguiden hur man ska göra: typ, gå bestämt och utan att tveka. Backa inte och gör inga oväntade manövrar. Mopedisterna vet vad de gör....okej...

Jag tänker på alla dessa som alltid måste leva i detta, särskilt alla barn....man får ett annat perspektiv på sitt eget liv vilket inte är så dumt ibland.

Vi har haft en mycket intressant resa men som alltid är det skönt att vara tillbaka i rena, fina Singapore. Nu blir det att ta det lugnt en dryg vecka med dagis och jobb. Jonny och Anthon packar om väskan och åker i övermorgon till Thailand.

Ha det gott alla i all snön därhemma, vi saknar Er!